Barbros bildblogg

Efter att ha haft en ledig förmiddag i La Paz (bild 1) satte vi oss i bussen igen för att se Tiwanaku. På vägen dit i El Alto, som är en sovstad till La Paz, var det marknad och en väldigt tät trafik (bild 2,3). El Alto sitter ihop med La Paz och tillsammans finns i de städerna ca 2,5 milj. invånare. De flesta jobben finns i La Paz och därför är det ständig pendling fram och åter. I Tiwanaku fanns en civilisation redan före Kristi födelse, kanske redan 1600 år före. Tiwanaku var huvustad för ett rike som omfattade halva Bolivia, södra Peru, norra Chile och nordvästra Argentina. Efter ca 3000 år gick Tiwanaku under, kanske var det Titicacasjön som svämmade över eller kanske blev det torka. De var mycket duktiga på att hugga i sten och det syns säkert på någon av dessa bilder (bild 4-7). T.o.m. sten som är hårdare än granit har mycket släta sidor och vinklar och det är svårt att förstå vilka verktyg de kan ha haft (bild 8). De har också lyckats göra ett hål som är som ett inneröra. Pratar man mot hålet blir det lite som en högtalare och lyssnar man i de hör man tydligt vad folk säger trots att de står långt ifrån (bild 9).

Det finns fortfarande väldigt mycket att gräva ut och det skulle vara spännande att se hur det kommer att se ut om ett antal år (bild 10).

Tyvärr har spanjorerna plockat bort allt som var fyllt med guld och raserat mycket. Samtidigt har de använt stenarna till annat, så allt går inte att bygga upp med originalstenar.

Vi åt lunch tillsammans efteråt och åkte sedan till flygplatsen som är världens högst belägna kommersiella flygplats på 4100 meters höjd. Vi var framme vid vårt hotell i Lima vid sjutiden.

Vassöar har funnits länge, men inte funnits på kartan särskilt länge. Det var när satelliterna sköts upp och man såg ner mot jorden, man upptäckte att något saknades på kartan. Öarna har blivit fler och fler, just nu 64 stycken. Det byggs hela tiden nya. Däremot bor det färre och färre människor där.

Vi fick en instruktion om hur man gjorde öarna med hjälp av en liten modell. Hus och båtar, ja allt, var gjort av vass.

Vi åkte sedan vassbåt ut till en annan ö där vår reseledare hade ett två gudbarn. En av dem var i skolan, men den minsta fick han träffa. Det var förstås roligt eftersom det blir mycket sällan de möts.

Efter besöket på vassöarna steg vi åter i motorbåten för vidare äventyr på Titicacasjön.

Vi gick ombord på bussen tidigt och första stoppet blev vid en fin kyrka i Andahuaylillas. Kyrkan höll på att restaureras och den var mycket utsmyckad och fin inne, men vi fick inte ta bilder. (bild 1)

Nästa stopp var i Campesina de Raqchi där vi såg det välbevarade Inkatemplet Viracocha. Där fanns delar av hela väggar och enstaka pelare och man såg också många mindre byggnader där man hade förvarat säd för att ha om det blev sämre tider. Ett av dessa hade fått ett tak så som det förmodligen hade sett ut en gång. De här byggnaderna var byggda med vulkaniska stenar som var lite lättare att forma än granitblocken. Det fanns vattenkanaler och även en brunn där man kunde hämta rent vatten.(bild 2-5) På bild 6 syns Inkaleden som användes flitigt eftersom inkafolket samarbetade med varandra i de olika länderna både norr och söder om Peru. Man bytte varor med varandra.

Utanför anläggningen såldes hantverk som befolkningen hade gjort, en del mycket vacker keramik fanns det exempelvis.(bild 7)

Vi fortsatte över högplatån (bild 8) där många djur gick och betade och kom till den högsta punkten som var 4335 m ö. havet. Även där fanns det en hel del saker för den som ville köpa. (bild 9, 10)

Till slut kom vi fram till Titicacasjön i Puno där vi ska bo över natten på Hotel Eco Inn. Vi ser faktiskt sjön från vårt fönster. I morgon åker vi ut på Titicacasjön som är världens högst belägna navigerbara sjö. Den ligger 3812 m ö. havet. (bild 11)

Idag kom vi till det mål som var anledningen till vår Peruresa, Machu Picchu.

Först åkte vi buss från Cuzco till Cachimayo och därifrån tog vi Inka trail. (bild 1)  Det var mycket fina och bekväma vagnar och vi serverades kaffe med lite tilltugg. Värdinnorna såg ut som flygvärdinnor.

Nästan hela resan gick genom en canyonliknande dal och det var ofta vacker utsikt. Man kunde också se att arbetena fortfarande pågår efter regnovädret för ett halvår sedan. Så fort tåget stannade kom försäljare och bjöd ut sina varor. (bild 1,2)

Många vandrar en lång påfrestande sträcka istället för att åka tåg hela vägen fram. (bild 4, 5)

Väl framme fick vi ta en buss som transorterade alla upp till den gamla staden. Vi fick guidning i drygt två timmar. Vi fick bl.a. veta att det troligen inte bott fler än 700 människor där, för det var inte vem som helst som fick bo där. Invånarna var också skiktade och de viktigaste personerna hade lättast tillgång till vattnet. (bild 6-10) Det var jobbigt att gå upp och ner i alla trappor, så vi var rejält trötta efter turen.

Vi åt sedan en härlig middag med laxforell och mango samt en hel del andra tillbehör. (bild 11)